Jag måste ständigt höra den lilla väckarklockan i mitt huvud om hur det egentligen är. Inte lyssna på någon annans historia, någon annans uppfattning eller tänkande. Det ända som räknas är vad man själv vet. Vet jag sanningen bakom det hela, då ska det räcka. Då ska jag inte behöva gå runt med den oroande känslan om vad andra säger eller tycker, bara jag själv vet, då ska det räcka, inget mer. 

Men tyvärr, tyvärr kan jag inte få in det i mitt huvud. Jag måste varje dag, varenda jävla dag övertyga mig om sanningen, att jag ska lyssna på mig själv. Ingen annan. Men ändå, jag ramlar tillbaks, tillbaka till samma fälla varje dag. Samma fälla om att jag ska bli övertygad om det jag vet, det vet jag och ingen annan, och det jag vet är sanningen bakom det hela, inget annat jävla påhitt som människor här i världen ständigt ska komma med kommentarer om hur just dem vet vad som är sant och inte sant. Men om bara jag vet sanningen, då ska det räcka. Men jag är ändå så sjukt tacksam över att jag har mina nära som stöttar mig, som ser till att jag inte går osäkert i mina tankar. Bara jag vet, då ska ingen annan behöva veta.

 

 

Turn me on 

nothing but human.