Jag måste ständigt höra den lilla väckarklockan i mitt huvud om hur det egentligen är. Inte lyssna på någon annans historia, någon annans uppfattning eller tänkande. Det ända som räknas är vad man själv vet. Vet jag sanningen bakom det hela, då ska det räcka. Då ska jag inte behöva gå runt med den oroande känslan om vad andra säger eller tycker, bara jag själv vet, då ska det räcka, inget mer. 

Men tyvärr, tyvärr kan jag inte få in det i mitt huvud. Jag måste varje dag, varenda jävla dag övertyga mig om sanningen, att jag ska lyssna på mig själv. Ingen annan. Men ändå, jag ramlar tillbaks, tillbaka till samma fälla varje dag. Samma fälla om att jag ska bli övertygad om det jag vet, det vet jag och ingen annan, och det jag vet är sanningen bakom det hela, inget annat jävla påhitt som människor här i världen ständigt ska komma med kommentarer om hur just dem vet vad som är sant och inte sant. Men om bara jag vet sanningen, då ska det räcka. Men jag är ändå så sjukt tacksam över att jag har mina nära som stöttar mig, som ser till att jag inte går osäkert i mina tankar. Bara jag vet, då ska ingen annan behöva veta.

 

 

Turn me on 

nothing but human.

 

 

Okej.. Denna bilden tog för exakt 1 år sedan. Efter ett år ser jag betydligt mycket annorlunda ut, har förändrats en hel del. Men jag bjuder på denna bilden ändå då den har massa minnen i sig.

Men nu iår blir det ändring, ska fira med ungefär samma gäng men vi kommer vara betydligt mer folk och sitta inne hos en kompis. Ska bli grymt!

Sitter nu i skolan och väntar på att nästa lektion ska börja, vilket är svenska. Sedan efter det har vi matte i 40 min och sedan slutar vi, lycka! 

One night and one more time
Thanks for the memories
Even though they weren't so great
He, tastes like you, only sweeter

Det här med nationella då. Alla hittills har gått hyfsat bra för mig, speciellt engelskan som vi hade idag. Tror det nog att det gick lite exat bra där. 

Egentligen tycker jag att nationella är lite onödigt. Jag menar man gör ett prov, som blir rättat av sina lärare (vissa kan skickas in till kommunen) men vad händer sen? Om man blir underkänd på proven räknar dem nästan ändå inte med det. Sen lär man sig liks mycket om man bara har vanliga prov. 

Jag kommer ihåg innan, innan vi hade börjat med nationella. Hur ordet just "nationella" gjorde mig nervös. 

Men nu, nu när jag sitter med proven framför mig på lektionen, känns det som ett helt vanligt prov. Ett prov som jag bara måste visa mitt bästa på. 

Nu får jag skynda mig till bussen, moppen är fortfarande på service och har blivit för lat för att gå. inte bra Emma. Brukar gå annars, bara nu när jag går upp så jäkla sent på morgonarna som jag inte går, hinner inte direkt att gå till skolan då. 

Iallafall vid sju tiden tog jag och Filippa bussen till Frölunda för att Filippa skulle köpa urbanears. Vi tog sedan bussen hem igen för att möta upp resten utav folket. Philip och Alice var med på bussen som planerat så det var braa.

vaknar, sminkar mig, klär på mig, fixar håret, springer till bussen, är i skolan från 9 - 16, åker hem, går ut med Tuva, byter om, snackar med kompisar.

Ja, en helt vanlig vardag för mig ungefär. Bara kvällen som återstår. Vet inte hur den blir än. Kanske går ut o träffar folk eller så stannar jag bara hemma och myser med Tuvisen. 

Gårdagen då. Var hemma hela dagen ensam, samt natten. Förutom på kvällen när bästa Alice kom hit. 

Vid 22 tiden stack jag och Alice iväg till fiskebäck för att möta upp fler folk, sen vidare till fest. Men tyvärr så gick inte den festen som planerat så då stack vi iväg till en annan. 

Kom hem vid 2 efter att jag väntat 40 min på bussen i frölunda, så irriterande. 

 

Nu ikväll ska jag iväg och träffa lite gott folk, får se vad som händer då. Men nu ska jag fortsätta snacka med lite människor, hörs sen!

 

 year 2014.

 

Nu är det år 14 och jag har levt i sexton år. Livet går så jäkla fort, oavsett om man märker det eller inte. 

Jag vill inte bli någon värdelös person som bara går förbi åren med ett klick. jag vill inte ha ett liv där man bara går i skolan, växer upp, tar studenten, börjar jobba, skaffar man, skaffar familj, går i pension, blir gammal, dö. det vill inte jag. jag vill bli ihåg kommen, bli ihåg kommen för den jag är. jag vill synas med mina åsikter och med mitt ansikte. 

 

Så NU tänker jag ge bloggen en chans, en gång för alla. om jag viker mig igen då viker jag mig, för gott. då kommer jag inte finnas i bloggvärlden längre, då är det slut.